Bland vad som är värdefullt att anropa Härskaren om, finns det speciellt en sak jag anser hålla en betydelse som överskrider mycket annat: att be om att inte utsättas för prövning. Därför att med kännedom om vad den Högste råder över, hela den ofantliga makt som står honom att bruka fritt till varje ändamåls implikation - ja, den vetskap som ger trygghet åt den tillgivne och förmår honom att inte misströsta - kvarstår ännu något som kan vara svåruthärdligt nog även för den mest tålmodige bland ostraffliga män. Och det är en prövning från Gud, ett sätt för honom att mäta andestyrkan hos vem det nu än kan finnas skäl till att den måste göras känd.Det finns förvisso också mildare former av prövningar som hela tiden successivt förfärdigar oss till nya uppgifter, som är nödvändiga för vår tillväxt som framåtsträvande varelser. Men en prövning i sin allvarligaste form är en fullständigt utmätning av en persons kapacitet, när han testas till det allra yttersta - som Abraham när han befalldes att offra Isak, som Job när allt vad han ägde togs ifrån honom och hemska varbölder slog ut på hans kropp, som Jesus när han pryglades och korsfästes, eller som när Elasar och de sju bröderna led en oerhört smärtsam martyrdöd under religions-förföljelserna på Mackabeernas tid. Det är en sådan prövning jag talar om när jag säger att den, framför i stort sett allt annat, är värd att bäva för och nitiskt be slippas uthärda. Det är också därför det är så enormt viktigt att frukta Herren, eftersom han är den som har allt detta i beredskap och ensam förfogar över dessa medel till att utröna människans innersta tankar. Sedan är det emellertid en vägande förtrogenhet att känna till att ingen prövas över sin potens, samt att det alltid syftar till att bygga upp, inte bryta ner. Till vårt folks fostran, inte till dess undergång.
Vilken stor betydenhet det egentligen har att be om just detta tycker jag framgår ganska tydligt i att det dels är de sista orden i bönen Jesus lärde sina lärjungar att be, och att det dels också var vad han sade åt dem när han strax innan sin fängsling befann sig i Getsemane och hans själ var bedrövad ända till döds, som han uttryckte det. Då sade han nämligen: "Vaka, och be att ni inte utsätts för prövning. Anden vill, men kroppen är svag." -Det beskriver med vilken fasa även en man av hans styrka betraktade prövningens tidpunkt, samt hur angelägen han var om att vi skulle be om att få undkomma något liknande. Därför att även om vår ande glädjeligen vill visa sin hängivenhet genom att triumfera över motståndet, hålls dess eventuella risk till övermod nere av en kropp med begränsad förmåga. Och för att värna för denna svaghet finns det därför något annat vi kan göra, vilket är att hålla fast vid budskapet om hans tålighet vars namn ger räddning åt dem som omringar sina böner med hans blod - liksom han också säger till ängeln för en av de sju församlingarna: "Du har bevarat ordet om min uthållighet, och därför ska jag bevara dig från prövningens stund, som ska komma över hela jorden för att pröva dess invånare. Jag kommer snart. Håll fast det du har, så att ingen tar ifrån dig segerkransen. Den som segrar ska jag göra till en pelare i min Guds tempel, och han ska aldrig mer lämna det. På honom ska jag skriva min Guds namn och namnet på Guds stad, det nya Jerusalem som kommer ner ur himlen, från min Gud, och mitt nya namn. Du som har öron, hör vad Anden säger till församlingarna!"
