Det finns ingen vila mer rogivande än den som upplevs då man pustar ut från en ansträngning, när man efter att utfört något krävande får ta igen sig från sitt arbete och njuta belåtenheten av sitt mödosamma utförande. Aldrig är en vila lika förnöjsam som då, eftersom den verkligen är förtjänad och inträds med perfekt frid i sinnet. En vila av den arten var det Herren använde den sjunde dagen till efter att fullbordat sitt skapelseverk; han välsignade den dagen och gjorde den till en helig dag, vilken han senare också ordinerade Jakob att iaktta som ett oförgängligt tecken avsett att förena folket med sig. Genom att hålla sabbaten och vara overksamma på den skulle de visa sin samhörighet med Herren.I detta är det mina tankar att det även ryms en vidare och utökad förståelse till vad den helgade dagen och att vila ut från sin möda innebär, eftersom det finns en tid, föregången av svåra vedermödor, då dem som heliggjorts går in i den sista och avgörande vilan tillsammans med honom som kallat dem till sig. Den är lönen för de rättfärdigas fromma gärningar, infriandet av löftet om fred och trygghet för dem som bevarat Guds bud och har Jesu vittnesbörd. Inget kan störa den vilan, därför att han som berett dess ankomst har själv ålagt den att vara i kraft för evärdlig tid. En orygglig vilodag satt att förbinda och ena Herren med sina heliga; uppfyllelsen av löftet i det förbund som hade sabbaten till tecken.
Vad som ökar till den här dagens - jag kallar den "dag" eftersom det handlar om en en-sak; en enda alltid varande dag som får sitt ljus från Guds härlighet och om vilken skriften uttryckligen berättar aldrig kommer skifta till natt - rofylldhet är just att den efterföljer en tid av motsatt slag, från vilkens svårigheter de övervinnande alltså nu får andas ut. Därför att på samma sätt som det inte är särskilt givande att gå och lägga sig pigg eller sätta sig då man inte är trött i benen, vore inte heller den här vilan lika välbehövd om den inte föregicks av ett värv krävande nog att återhämta sig från. Och det värvet är de kallades, utvaldas och trognas ihärdiga kamp och seger över ondskans alla andemakter, som de trosvisst ska nedkämpa med hjälp av ryttaren på den vita hästen och de himmelska härarna han leder. Det är därför dem tillkommet att få gå in i Herrens vila och nå den plats som uppförts för att rymma allt ädelt och dyrbart, den stad profeten sagt ska heta: "Här är Jahve". En viloplats Gud själv skapat för att där andas ut efter den allvisa plan som syftat till den evigt helgade dagens frambrytande, samt för att inom samma utrymme glädja sig tillsammans med sin nya skapelse.
