Davids son

Nu ska jag behandla något som, mer än det mesta av vad jag tidigare skrivit här, är personliga tankar och funderingar. Det är alltså inget som särskilt väl kan backas upp med tillförlitliga skriftställen, vilket jag annars så starkt betonar vikten av, utan en sak där jag mer själv vill visa vilken slutsats jag kommit fram till i fråga om en person och en titel jag trots allt inte kan lämna min förståelse osagd kring. Speciellt inte då oklarheterna kring detta är av sådan omfattning att ett kanske mer förnuftigt tänkande är behövligt.

Personen denna dunkelhet omger är den etiopiske kungen/kejsaren Haile Selassie, som onekligen är den jämförelselöst mest värdefullt egendomliga personlighet vi haft inpå oss i modern tid, men som också tillskrivits en rad ohälosamt upphöjda funktioner, roller och titlar han aldrig gav sitt medhåll till. Det är nämligen vissa människors uppfattning att han var någon av bemärkelser egentligen endast tillhörande Kristus, eller att han till och med skulle varit Gud själv. Varianterna av den sortens föreställningar är många och skiftande, men har alla gemensamt att de ger missriktad ära. En möjlighet jag däremot är beredd att ge honom, det är att han var Davids son - alltså kung Davids likhet och karaktär.

Många anser även denna titel vara tillämpningsbar på Kristus, men vad han säger visar på en klar ovilja att kallas det. Därför att när Jesus frågade fariseerna vems son de anser Messias vara, och de svarade "Davids", då riktade han denna obesvarade fråga till dem: "Hur kan då David på Andens ingivelse kalla honom herre och säga: 'Herren sade till min herre: Sätt dig på min högra sida, så ska jag lägga dina fiender under dina fötter.' Om nu David kallar honom herre, hur kan han då vara Davids son?" -Det vore nämligen otänkbart att en son skulle kallas herre av sin far. Vad psalmstycket i själva verket kungör, det är att Gud säger detta till kung Davids herre, alltså en herre David medger ha ovanför sig som inte är Gud men som Gud ska låta sitta vid hans högra sida och ge seger till, som därför inte kan vara en son till David utan enbart en son till Gud - vilket lämnar rollen som Davids son, som ändå inte ska lämnas obetraktad, kvar att uppfyllas av någon annan.

Och det är mina tankar att den kan ha gjorts det av Haile Selassie, eftersom han är en ättling till David och någon som väl stämmer in med dennes signaliment, samt som själv låter antyda så i ett visst uttalande han gav på engelska i trädgården till sitt palats i Addis Ababa. Därför att personen som är Davids son, han är vem kung David är. Det är vad det innebär när skriften kallar någon framtida person för son till någon som levt långt innan denne; att de är samma ande, precis som hur Johannes Döparen var Elia. Jag överväger alltså starkt möjligheten att Haile Selassie var kung Davids motsvarighet, hans "son". Vad exakt hans framträdande sedan syftade till, vill jag för nuvarande inte gå in närmare på, eftersom jag tror det måste förbli dolt ännu en tid.

En sista sak jag vill ta upp, det är att jag motsätter mig att personer som tycker sig vara ledda av Haile Selassie kallar sig rastas. I min sinnebild är nämligen ingen en rasta förutom Ras Tafari själv, och han var en följare till Kristus, liksom alla andra också borde vara. Kung Selassie är den ende rastamannen jag känner till, alla andra borde kalla sig något annat. Det är otillbörligt att uppkalla sig efter en person som inte inbjöd till följare utan erkände sig till vem hans herre är. Vill någon därför göra vad de kan för att hedra hans kejserliga majestät; låt då hans herre vara vem du kallar din. Det var vad kung David och Ras Tafari gjorde.

Att vittna om sanningen

-Det är min främsta strävan; att vittna i överensstämmelse med Guds ord. Därför att genom en noggrannhet med att föra sitt tal på ett sätt där vad som sägs kan styrkas med orden som utgått från honom för vilken allt är möjligt förutom att ljuga, säger man enbart sådant som är hållbart och består. Och det är vad som skiljer en sorts tal från ett annat, just det att det aldrig var avsett för att vinna somligas gillande för ett ögonblick utan andras för alltid. När man går in med den inregleringen till vad man gör hört, föregås vad talet låter kungöra också av en ackurat granskning gjord för att säkerställa verifieringen med vad som förblir.
Vad som står kvar när annat har vacklat och fallit, det är sanningen. Och sanningen, liksom Jahve, är en. Det finns inte två eller fler sidor till den, och den har inte heller någon likvärdighet eller ersättare. Liksom vi genom matematiken vet att det bara finns ett enda rätt svar till ett tals lösning och att alla som menar annorlunda är lögnare, på samma sätt vet vi också att alla som motsäger vad Gud talat är lögnare. Det är sättet vi kan avslöja dem genom, och med samma metod även veta vilka sanningens söner är. På deras resultat kommer vi alltså känna igen dem.
Sanningen kan aldrig förgå, eftersom den är vad som uppbär rätten, och rätten kommer att föras till seger på jorden. Och han som för den till seger, han den som talat: "Det jag säger är sant, mitt ord står fast: För mig ska alla böja knä, alla ska svära mig trohet. Blott hos Jahve, ska det heta, finns seger och styrka" Och även: "Jag är Jahve, mina ord är sanna, det jag säger är att lita på." Och för den sakens skull vet vi att Jesus Kristus är vägen, sanningen och livet, eftersom han är den som kallas Trovärdig och Sann.
Hur vi använder vår tunga är långt mycket viktigare än vad många kanske vill intala sig, därför att munnen säger vad hjärtat är fullt av. En god människa plockar fram det som är gott ur sitt goda förråd, och en ond det som är ont ur sitt onda förråd. Det är vad Kristus lärt oss, och varför vårt tal vittnar om vad en persons inre rymmer för något. Ära, liksom vanära, följer av ord. Många är de som fallit offer för svärdet, men de är inte lika många som tungans offer. Och det är varför var och ens, av dem som älskar det älskvärda, bemödan måste vara att tala och vittna med ett utförande som är förenligt med Guds ords innebörd. De är att helhjärtat förtrösta på, eftersom ingen som litat på Jahve någonsin blivit besviken. Kom ihåg det!
En slutgiltigt möjlighet att vittna för sanningen kommer ges då vi för Jesu skull ska bli utlämnade åt domstolar. Vi kommer nämligen att ställas inför ståthållare och kungar för att vi tillhör honom. Då får vi tillfälle att vittna och känna vid honom inför människorna. Men anvisningarna vi blivit givna lyder att vi inte ska förbereda något försvarstal eller bekymra oss för vad vi ska säga, utan att vi ska tala vad som i det ögonblicket läggs i vår mun. Därför att när den tiden kommer ska den heliga anden låta oss veta vad som behöver sägas, och det är inte vi som talar, utan faderns ande som talar genom oss. Jesu vittnesbörd är profetians ande.

Varför ska man frukta Gud?

I mina konversationer med människor, både med vänner och motståndare, har jag ofta fått denna fråga ställd till mig. Och då det i mitt eget betraktelsesätt är fullkomligt tydligt varför det är en ofrånkomlig nödvändighet, finner andra det svårbegripligt - speciellt hur det är förenbart med att också älska Gud.

Mitt första svar till detta, det jag är mest bestämd att framföra, är att man ska göra det av den enkla orsaken att han är den ende som kan döda dig mer än en gång. Det är varför Jahve Gud, och ingen annan, ska fruktas. Han kan göra det ingen annan har makten att utföra; det enda som egentligen är värt att vara rädd för. Därför att bävar och darrar någon enbart för honom som förmår göra denna enskilda sak, då kommer den personen att vinnlägga sig om att rätta sitt sinne och handlande efter vad som är erforderligt för att undgå detta. Och de gärningarna han då gör, de är inga påtvingade missdåd eller vad som än kan tänkas göras under annan skrämsel för något, utan de är av idel vackrast tänkbara slag. Rent fromma.

Det finns, som jag tidigare sagt, två dödar. Den första är den vi alla känner till, när vår kropp möter förgängelsen, och den andra är sjön som brinner av eld och svavel - där livsanden, som den första döden inte råder över, blir dödad om och igen, i all fortsättning. Den döden är, om något, värd att fasa för. Och det är varför han som ensam råder över den är vem all fruktan ankommer på, medan de som blivit givna den tillfälliga möjligheten att döda en gång inte behöver rädslas för överhuvudtaget.

Den andra orsaken jag skulle vilja ta upp till varför Herren ska fruktas, är därför att det är vishetens begynnelse. Gudsfruktan är all vishets början. Den som menar sig vara vis och förståndig men inte fruktar den Högste, hans klokhet betyder ingenting. Ingen kan närma sig visheten utan att först underordna sig gudsfruktan, därför att han från vilken insikten kommer är också densamme som regerar över vishetens ande - som låter den finna sin boning i de människors bröst hos vilka han funnit behag. Dessa är uteslutande sådana som först lärt sig vad gudsfruktan inbegriper, eftersom klokheten inte kan ta form annat än hos personer som strävar efter sann kunskap om Gud.

Många säger att man inte kan älska det man fruktar, vilket är ett påstående som säkert i riktigt i den mänskliga typen av förhållanden. Men i relationen mellan Skaparen och det skapade, går det inte att applicera ett tänkande som stannar där människans förstånd gör. Därför att till Herren står hans heliga i en position där deras fruktan medför den djupaste formen av vördnad för hans allmakts dån, för hans väldiga kraft, och deras kärlek en höggradig tillgivenhet för hans underbara handlingar, för hans omsorgsfulla ömhet. Tillsammans sluter de upp i en okränkbar aktning som är så trofast att den endast kan tillkomma en - han som tronar på keruberna, upphöjd och helig.

Jag avslutar med ett citat ur 5 Moseboken: "Och nu, Israel, vad begär Jahve, din Gud, av dig? Bara att du fruktar Jahve, din Gud, så att du alltid vandrar hans vägar, älskar honom och tjänar Jahve, din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ och håller Jahves bud och hans stadgar, som jag i dag ger dig, allt till gagn för dig själv."

Sprida ordet eller bevara hemligheten?

-Det är frågan jag ofta finner mig själv obestämd till hurvida jag tycker det är riktigt att göra på det ena eller det andra sättet, gällande den musik jag lyssnar till. Därför att när man verkligen beundrar något, när man värnar om en saks välbefinnande, då upptäcker man snart nog den ständigt återkommande frågeställningen: vill jag göra mitt yttersta för att sprida den här musiken till att omfångas av gemene man, och då riskera vad konsekvenserna av det kan medföra? Eller vill jag behålla den inom en sluten krets, för att på så sätt bevara konstformen till dem bäst lämpliga att ta väl hand om den?

Första tanken brukar vara att det är självklart att musiken ska nå ut till så många som bara möjligt, dels eftersom det är vad de flesta artister vill, och dels på grund av varje musikälskares iver för att uppmärksamma det han/hon själv tycker om. Men när man sedan börjar begrunda hur det är ställt med annat som lyckats med just detta, hur överexponerat, avbetat och tappat i själslig styrka mycket av det sorgligt nog blivit, då slås man av rädslan för att det också skulle kunna inträffa med det man håller så kärt för precis vad det är nu. Just detta med att det är unikt, smalt, tämligen ohört och samtidigt rysligt bra, det är en för stor del av charmen med det hela för att få äventyras av vad vidspridd populäritet skulle kunna ställa till skada med.

Många kanske skulle hävda att det inte vore något problem av en rad hjälpligt genomtänkta orsaker, och det är möjligt att jag skulle hålla med om mycket av vad de kan tänkas säga. Men det räcker egentligen med att ta en titt på människors agerande på ställen där personer av en viss musiksmak samlas för att konversera: de som har den mest djupgående vetskapen om genren, är allt som oftast sådana som vill framlägga det allra mest outforskade (och givetvis hörvärda också, annars skulle det inte betyda så mycket) som området har att bjuda. Och det är absolut en oerhört fin sak att det finns de som letar upp dolda godsaker åt oss; vi önskar själva att få göra detsamma emellanåt. Men då detta skett, och folk - till slut också vad som kanske anses som fel folk - har tagit till sig vad som presenterades, då tenderar intresset för artisten i fråga att svalna hos dem som först talat för dess storhet. Det är då vidare till nästa sak, och så fortsätter det. Detsamma också när det gäller upptäckten av nya förmågor.

Vad jag vill ha sagt med ovanstående är i stora drag att det bara är tillräckligt givande och roligt att lägga sin fokus på något så länge inte alltför många andra pratar om samma grej, vilket är en sak jag tror är anpassningsbart också på hela musikstilen i sig. Jag finner mig själv ofta tänkande på samma sätt, även om min huvudsakliga oro främst gäller vilken form musiken kan komma att anta om felsinnade personer får för stort grepp om dess utförande. Av den anledningen tycker jag det är nödvändigt att musiken, även till priset av begränsad berömmelse, stannar hos sådana, trots allt unika, människor som från början gett den dess särprägel. Jag tror mig därför kunna konstatera att lösningen ligger i att anförtro denna hemlighet åt tillförlitliga personer, sådana som kan sprida ordet som det löd från inledningen.

Vad som är avgörande

I detta med fromhetsutövningar och medvetet tänkande, finns det också saker som somliga anser betydelse-fulla men som i själva verket inte är avgörande för något. Man kanske till exempel starkt värdesätter bärandet av en viss klädsel, att inte äta kött, inte dricka alkohol och andra ställningstaganden av den sorten. Inget ont i sig med något av dem, utan de är upp till var och en att förhålla sig till efter eget tycke. Vad som däremot blir ett problem, och som jag ska berätta varför jag opponerar mig mot, det är när samma personer talar om dessa ting som om de vore ofrånvikliga i en rättfärdig livsföring.
När det gäller företeelser som verkar höra till det oförvitliga, renhjärtade levernet, tycker jag det är viktigt att ställa sig frågor som: "Förändar detta något för mig? Är det här avgörande? Påverkar detta beslutet min andliga välfärd i någon riktning?" Därför att vad som ibland till synes kan tyckas vara späkning och botövning, övertänkta beslut gjorda med hänsyn till vad ostrafflighet ska medföra, är egentligen inte drag som bringar de som utövar dem närmare räddningen än de som handlar annorlunda. Och det är något som är väldigt viktigt att förstå, eftersom de därför inte heller är att sätta sin tillit till; att tänka att de kan rädda dig.
Det finns däremot andra saker som är avgörande på riktigt, och de är vad allas primära koncentration bör vara på. Därför att vi kan lugnt konstatera att bland de åt vilka en räddning beretts i den sista tiden, finns det med all säkerhet sådana som handlat på både ett och annat sätt i fråga om icke-fällande egenheter, medan de inte kommer finns några alls som vidhållt ett felaktigt beteende gällande vad som är av en fastställd betydelse: ingen som mottagit odjurets märke, som fortsatt dyrka falska avgudar och tomma beläten, som nekat Kristus eller hållit fast vid något av det som verkligen är avgörande felaktigt - ingen av dem kommer skänkas en räddning, utan endast de som agerat korrekt berörande oeftergivligt väsentliga belägenheter. Och det är varför jag vill understryka vikten av att kunna urskilja vad som är avgörande från vad som inte är det, just eftersom det förmår dig förbli inställd på den sortens kunskap och verksamhet det behagar Herren att människan främst ger sin samlade uppmärksamhet.