Hasidic Vibes

Ord, ljud och makt

2009-08-15T19:40:00.012+02:00

Kraften i det talade ordet rymmer en enorm förmåga, en styrka mer verkningsfull än någon annan form av yttring. Därom visar all rörelse som efterföljt en enda muntlig formulering, avsedd för att tjäna alla möjliga tänkbara ändamål. Men hur kännbart en människas tal nu är kan vara, är det bara en biprodukt av vems ord som upprätthåller alltsammans och leder varje tings tillblivelse, varför det alltså inte finns något mäktigare än Guds ord. Om detta kan vi vara fast övertygade eftersom det är alltings början: inget fanns till av det som finns till innan Herren kallade på ljuset och befallde det att börja skina. Genom ett nummer av uttalanden i samband med detta frambringade Herren hela sitt skapelseverk, och det var just hans ord som gav form åt varje enskild sak. Det är också hans uttrycka beslut som anfört alla händelser sedan dess, som gett tillstånd för något att träda i kraft och vara aktivt för utsatt tid.

Med kännedom om ovanstående; att det inte förekommer någon större myndighet än den i ordet som utgått från honom vars tal ger antingen liv eller död åt vad det ämnar, finner jag det märkligt att någon kan söka vetskap om Härskaren genom andra medel än det givet mest kraftfyllda - vad han talat genom dem som mottagit hans ord. Därför att i detta är samma makt att finna som den vilken brukades till att utforma världen. Och vet vi att kraften i det utförandet står jämförelselös mot alla andra styrkor, kan det inte vara försvarbart att lämna Guds ord i skriften obetraktade till förmån för något annat. Det vill jag ha sagt som en påminnelse till dem som menar att det går lika bra att ta till sig av vad som helst så länge det ser aptitligt ut. Därför att på samma sätt som den insiktsfulle förstår skillnaden mellan att dyrka det skapade och Skaparen, vet han också skiljaktigheten mellan att söka bland vad som blivit till av ord och bland orden som orsakat dess tillkomst. Han är även medveten om att lika säkert som makten i ordet och ljudet gestaltat vad han nu ser, kommer det bilda vad han ännu inte kan se men på löftet om vars ankomst han förtröstar. Den mannen bär inom sig orden hans herre och konung talat och som tillkännagör: "Vilket ord jag, Jahve, än uttalar kommer det att gå i uppfyllelse. Det kommer inte att dröja länge. I er egen tid, motsträviga folk, kommer jag att uttala mitt ord och låta det gå i uppfyllelse, säger Jahve Gud."

Den slutliga vilodagen

2009-07-11T14:37:00.008+02:00

Det finns ingen vila mer rogivande än den som upplevs då man pustar ut från en ansträngning, när man efter att utfört något krävande får ta igen sig från sitt arbete och njuta belåtenheten av sitt mödosamma utförande. Aldrig är en vila lika förnöjsam som då, eftersom den verkligen är förtjänad och inträds med perfekt frid i sinnet. En vila av den arten var det Herren använde den sjunde dagen till efter att fullbordat sitt skapelseverk; han välsignade den dagen och gjorde den till en helig dag, vilken han senare också ordinerade Jakob att iaktta som ett oförgängligt tecken avsett att förena folket med sig. Genom att hålla sabbaten och vara overksamma på den skulle de visa sin samhörighet med Herren.

I detta är det mina tankar att det även ryms en vidare och utökad förståelse till vad den helgade dagen och att vila ut från sin möda innebär, eftersom det finns en tid, föregången av svåra vedermödor, då dem som heliggjorts går in i den sista och avgörande vilan tillsammans med honom som kallat dem till sig. Den är lönen för de rättfärdigas fromma gärningar, infriandet av löftet om fred och trygghet för dem som bevarat Guds bud och har Jesu vittnesbörd. Inget kan störa den vilan, därför att han som berett dess ankomst har själv ålagt den att vara i kraft för evärdlig tid. En orygglig vilodag satt att förbinda och ena Herren med sina heliga; uppfyllelsen av löftet i det förbund som hade sabbaten till tecken.

Vad som ökar till den här dagens - jag kallar den "dag" eftersom det handlar om en en-sak; en enda alltid varande dag som får sitt ljus från Guds härlighet och om vilken skriften uttryckligen berättar aldrig kommer skifta till natt - rofylldhet är just att den efterföljer en tid av motsatt slag, från vilkens svårigheter de övervinnande alltså nu får andas ut. Därför att på samma sätt som det inte är särskilt givande att gå och lägga sig pigg eller sätta sig då man inte är trött i benen, vore inte heller den här vilan lika välbehövd om den inte föregicks av ett värv krävande nog att återhämta sig från. Och det värvet är de kallades, utvaldas och trognas ihärdiga kamp och seger över ondskans alla andemakter, som de trosvisst ska nedkämpa med hjälp av ryttaren på den vita hästen och de himmelska härarna han leder. Det är därför dem tillkommet att få gå in i Herrens vila och nå den plats som uppförts för att rymma allt ädelt och dyrbart, den stad profeten sagt ska heta: "Här är Jahve". En viloplats Gud själv skapat för att där andas ut efter den allvisa plan som syftat till den evigt helgade dagens frambrytande, samt för att inom samma utrymme glädja sig tillsammans med sin nya skapelse.

Ett kväde

2009-06-22T17:24:00.011+02:00

Liksom floden Jordans friska vatten mynnar ut i det livlösa havet
utan att förmå bringa det läkedom,
så uttömmer Jakob sitt välmenande för den besudlade platsen
utan att kunna bringa henne botgöring.
Fasansfullt är tillståndet för den älskade höjden,
där förnöjer sig hedningarna i de byggnadsverk de uppfört
till en främmande guds ära.
Men med vilken möda de än anstränger sig
åstadkommer de ingenting,
när de i samlad kraft anropar den verkningslöse
förblir de höljda i skam och smälek.
Ty han som är evighetens konung - ja, som är den
vars väldiga namn utropats över berget,
har talat och sagt: "De gudar som inte gjort himmel och jord
ska försvinna från jorden,
och de ska inte finnas kvar under himlen.
De är tomhet, löjeväckande ting. I hemsökelsens stund förintas de."

Ogärningsmännens insteg på Morias helgade mark
beror uteslutande på Israels brottsliga framfart,
ty genom att väcka den Högstes förbittring med sitt öppna trots
tvingades han överge sin boning och skingra Juda.
Staden och helgedomen ödelades,
andra fick tränga in i landet och behandla henne efter eget tycke.
Jakob fick bära följden av att ha förkastat de givna föreskrifterna
och avvisat honom som kom för att vittna om sanningen.
Utan att själva inse uppfyllde de vad profeterna från innan
kungjort att deras handlande skulle syfta till,
och mycket riktigt drog de också över sig den förbannelse
de uttalade över sig själva och sina barn.
Ohyggligt stort var det trångmål som drabbade folket,
Israel kvästes och skymtade tillintetgörandets rand.
Men evigt varar Jakobs Guds nåd mot dem han fostrar,
i släktled efter släktled minns han det edingångna förbundet,
varför han alltid sparar en ringa rest, en återlöst skara,
till att vända tillbaka och på nytt visa barmhärtighet mot.

Nu står de där inför dig, Härskare Jahve Gud, invid den mur
som är vad som kvarstår av ditt ryktbara tempel
och uppsänder enträgna böner om att du ska ta dig an platsen,
utplåna skymfen och låta ditt namn återvända.
Lyssna till deras böner,
liksom till alla dem som åkallar dig i ande och sanning!
Visa ännu en gång, inte bara Israel utan hela världen,
din styrka och din makt.
Låt dem inse att ditt namn är det enda upphöjda och heliga!
Ty lika förvissad som jag är om årstiderns skiften
och ordningen för himmel och jord,
är jag att du ska träda fram och göra din makt uppenbar
för alla nationer, stammar, folk och språk.
Låt det ord förverkligas som talats på din befallning,
där du gjort känt att alla klippor ska sänkas och marken jämnas ut,
och ditt tempel stå där orubbligt fast som det högsta av bergen,
överst bland höjderna.
När den tiden kommer, när Israels välönskan för platsen Jahve älskar
mottagits med välvilja och nått sin bestämda fullgöran,
då ska friskt vatten strömma ut från Jerusalem
ner i Jordandalen och ge liv i överflöd åt havet det når.
Godhet och trofasthet ska mötas,
fred och rättvisa omfamna varandra.
Allt sluter upp i en perfekt och välsignad kärlek.

Prövningens stund

2009-05-21T13:37:00.014+02:00

Bland vad som är värdefullt att anropa Härskaren om, finns det speciellt en sak jag anser hålla en betydelse som överskrider mycket annat: att be om att inte utsättas för prövning. Därför att med kännedom om vad den Högste råder över, hela den ofantliga makt som står honom att bruka fritt till varje ändamåls implikation - ja, den vetskap som ger trygghet åt den tillgivne och förmår honom att inte misströsta - kvarstår ännu något som kan vara svåruthärdligt nog även för den mest tålmodige bland ostraffliga män. Och det är en prövning från Gud, ett sätt för honom att mäta andestyrkan hos vem det nu än kan finnas skäl till att den måste göras känd.

Det finns förvisso också mildare former av prövningar som hela tiden successivt förfärdigar oss till nya uppgifter, som är nödvändiga för vår tillväxt som framåtsträvande varelser. Men en prövning i sin allvarligaste form är en fullständigt utmätning av en persons kapacitet, när han testas till det allra yttersta - som Abraham när han befalldes att offra Isak, som Job när allt vad han ägde togs ifrån honom och hemska varbölder slog ut på hans kropp, som Jesus när han pryglades och korsfästes, eller som när Elasar och de sju bröderna led en oerhört smärtsam martyrdöd under religions-förföljelserna på Mackabeernas tid. Det är en sådan prövning jag talar om när jag säger att den, framför i stort sett allt annat, är värd att bäva för och nitiskt be slippas uthärda. Det är också därför det är så enormt viktigt att frukta Herren, eftersom han är den som har allt detta i beredskap och ensam förfogar över dessa medel till att utröna människans innersta tankar. Sedan är det emellertid en vägande förtrogenhet att känna till att ingen prövas över sin potens, samt att det alltid syftar till att bygga upp, inte bryta ner. Till vårt folks fostran, inte till dess undergång.

Vilken stor betydenhet det egentligen har att be om just detta tycker jag framgår ganska tydligt i att det dels är de sista orden i bönen Jesus lärde sina lärjungar att be, och att det dels också var vad han sade åt dem när han strax innan sin fängsling befann sig i Getsemane och hans själ var bedrövad ända till döds, som han uttryckte det. Då sade han nämligen: "Vaka, och be att ni inte utsätts för prövning. Anden vill, men kroppen är svag." -Det beskriver med vilken fasa även en man av hans styrka betraktade prövningens tidpunkt, samt hur angelägen han var om att vi skulle be om att få undkomma något liknande. Därför att även om vår ande glädjeligen vill visa sin hängivenhet genom att triumfera över motståndet, hålls dess eventuella risk till övermod nere av en kropp med begränsad förmåga. Och för att värna för denna svaghet finns det därför något annat vi kan göra, vilket är att hålla fast vid budskapet om hans tålighet vars namn ger räddning åt dem som omringar sina böner med hans blod - liksom han också säger till ängeln för en av de sju församlingarna: "Du har bevarat ordet om min uthållighet, och därför ska jag bevara dig från prövningens stund, som ska komma över hela jorden för att pröva dess invånare. Jag kommer snart. Håll fast det du har, så att ingen tar ifrån dig segerkransen. Den som segrar ska jag göra till en pelare i min Guds tempel, och han ska aldrig mer lämna det. På honom ska jag skriva min Guds namn och namnet på Guds stad, det nya Jerusalem som kommer ner ur himlen, från min Gud, och mitt nya namn. Du som har öron, hör vad Anden säger till församlingarna!"

Sanningens ande

2009-05-02T18:58:00.011+02:00

Det enda jag egentligen försöker göra med allt vad jag säger, det är att väcka sanningens ande inom människor, för att de med dennes hjälp sjävla ska kunna se vad som är riktigt. Mina texter finns inte här för pressa någon till att överta vad de ger uttryck för innan de först tänkt för sig själva, utan jag vill enbart att de ska finnas åtkomliga för den sökande att i sitt eget inre överlägga kring. Därför att oavsett om en person ger sitt medhåll nu eller inte, kan denne i alla fall inte säga att han inte hört något uppges. Och vad som meddelas, dess främsta intention är att trigga och uppamma sanningens ande inom höraren till att verifiera tillförlitligheten i vad som anförs. Saknar någon den förmågan, förväntar jag mig inte att bli hörd av den personen.

Något jag hörde återges för mig innan jag själv senare såg att vad som berättades var samstämmigt med vad som verkligen sades, var ur en intervju med Bob Marley där han ombes prata till folket och efter en kort stunds eftertanke lägger fram dessa kloka ord: "Folk har en röst inom sig som talar till dem. Det är den de måste lyssna till. Därför att i allt finns det en fel väg och en rätt väg, och om du lyssnar noga kommer du veta den rätta vägen." -Rösten jag tror Marley syftade på är vilken jag identifierat som sanningens ande, samma heliga ande som Kristus sade att Fadern skulle sända i hans namn, för att denne skulle lära och påminna om allt han sagt oss. Och det är alltså den jag vill att människor ska komma till insikt om, gå in i sig själva och finna för att med dess vägledning egenhändigt kunna avgöra vad att uppfånga och vad att avfärda.

En annan sak jag vill ta upp är: en sanning någon annan berättar för dig, den kan du glömma. Men en sanning du ser för dig själv, den kommer du aldrig att glömma. Du kan således höra mig eller någon annan prata om vad som är riktigt i all oändlighet och du kommer ändå att glömma bort det snart nog, eftersom det inte har något rotfäste inom dig. Men om du däremot får erfara något på ett sätt där det talar direkt till dig, inpräntar sig i ditt hjärta och blir kvar där, då kommer du aldrig någonsin glömma det. Det är just därför jag anser det så viktigt att folk ser saker för sig själva och inte bara hänger på någon annan, för att de då förblir varse om vad de sett och också får en trohet, visshet och övertygelse därefter. Och den ende ande som kan visa dig vad du behöver veta bland alla de andar som ständigt strider om din uppmärksamhet, det är sanningens ande, varför den är vilken du måste sträva efter att lära känna och sedan bruka till att urskilja ett sorts budskap från ett annat. Den ska låta dig förstå allt.

Att vara en obenämnd kristen

2009-04-12T18:02:00.005+02:00

Det här är också en sådan där sak som kanske borde skett tidigare i mitt skrivande här, men som jag av olika anledningar inte kommit mig för att grundligt förtydliga förrän nu. Vad det vidrör, är vad det mer precis innefattar att vara den sortens kristen jag är; en obenämnd sådan. Någon som inte kan ges en redan existerande beteckning för vilken typ av kristendom jag räknar mig till. Jag kan sedan inte säga i vilken omfattning det finns andra som också kallar sig själva för detta, även om de säkerligen är att hitta på olika håll, men vad jag däremot med säkerhet kan uttala mig om är att ingen av oss fullt ut är den andre lik. Därför att det är just vår sak, att inte överta någon annans redan utstakade uppfattning om hur man ska tänka kring detta utan istället bilda sin egen, utifrån de heliga texter som ändå är det enda behövliga för att man ska kunna överskåda hela den utgångspunkt som är gemensam för alla kristna.

Vad det inbegriper att vara en obenämnd kristen, är alltså att man inte tillhör någon särskild kyrka, församling eller samfund. Inte heller känner man samhörighet med någon av de stora inriktningarna inom kristendomen, och någon form av mänskliga överhuvuden, styresmän eller ledare är det inte tal om. Utan som obenämnd läser man skriften för sig själv och använder med Andens hjälp sitt eget förstånd till att inrätta en egenbildad förståelse till vad den säger. Ingen lägger traditionella tolkningar i din hand eller finns där för att påverka dina sinnesrörelser åt det ena eller det andra hållet. Genom att läsa skriften utan inblandning från externa viljor, beskådar man vad den säger på ett ärligt, oförfalskat och förbehållslöst sätt. På ett vis där du ser det för vad det verkligen säger och inte för vad någon annan möjligtvis vill göra dess betydelse gällande som. Guds sanna ord i sin rena och oskyldiga, oantastade och kraftfulla form.

Ska jag sedan gå in på vad som, efter att snart fjorton gånger läst bibeln med denna inställning, visat sig vara de vidare förståelser som kan hända vara unika för just mig, så skulle jag vilja nämna att det speciellt finns två saker som jag i mitt tänkande ständigt återkommer till: att Guds ord är lagen, och att allt tjänar till skriftens uppfyllnad. Dessa båda saker är oerhört viktiga i mitt synsätt. Guds ord, som är detsamma som lagen, är nämligen uteslutande vad hela min åskådning vilar på. Jag tillhör inte dem som ser hela bibeln som Guds ord, som ger samma giltighet åt allt vad den säger. Nej, jag förtröstar enbart på de ord som på Jahve Guds befallning talats av Mose, Israels profeter och Jesus Kristus. Endast de anser jag tillförlitliga nog att luta mitt huvud mot. Jag gör alltså skillnad på det apostlar, vishetslärare och andra förkunnat och vad Gud själv sagt. Detta eftersom jag funnit att det finns motsägelser, men att dessa inte finns där om man bara lyssnar till vad som verkligen talats i Herrens namn. Jag menar inte att allt vad andra säger i skriften inte är värdefull kunskap, utan bara att det inte kan jämställas med Guds ord. Därför att inget är mäktigare än ordet som utgått från himlens konung.

Och att allt tjänar till skriftens uppfyllnad, det är något som härrör till Herrens härskarmakt, vilken jag anser att det inte finns någon begränsning på. Det är mina tankar att Guds handlande syftar till att förhärliga sitt namn och uppenbara sin makt, att han utför sitt verk med avsikten att göra sin allvisa plan känd för alla folk och vinna evig berömmelse till sitt namn. Detta genom att först tillkännage sina syften och ändamål för sina heliga, befalla dem att förkunna det för folken och därefter vaka över sitt ord till dess förverkligan, vilken inträffar då allt är ställt på det sätt som måste föregå uppfyllnanden. Gud styr alltså hela tiden saker i den riktningen de är tvugna att fortlöpa för att allt ska kunna inträffa i enlighet med de ord han han talat genom sina tjänare profeterna. Och när allt vad de tillkännagett på Herrens befallning har nått sin fullbordan, då är skriften uppfylld. Under tiden syftar alla händelser till detta, därför att dess fullbordan innebär världens återfödelse; när härlighetens tron upprättas.

Det finns sedan mycket annat att tillägga, många andra saker som också utgör viktiga delar i min personliga uppfattning som obenämnd kristen, som jag inte kan använda det här stycket till att behandla här och nu. Det är ju för de tingens skull jag främst driver den här bloggen. Men bland de ytterligare markerande hållningar jag fäster stort anseende vid, är bland annat samhörighetskänslan med det israelitiska folket att finna. Jag ivrar på många sätt för samma saker som de gör; för tempelberget och Jerusalem, Israels land och det heliga släktets histora. Jag lägger stor vikt vid alla de händelser Gamla Testamentet berättar om, samtidigt som jag fullt ut erkänner Jesus Kristus som Messias. Vad han talat i evangelierna och Uppenbarelseboken är för mig jämbördigt med Jakobs Guds ord hos Mose och profeterna.

Tillräckligt med ljus/mörker

2009-04-03T17:05:00.007+02:00

I allt vad som rör det som somliga tar till sig och som andra avvisar, de sakerna som inte är uppenbara nog för att alla ska erkänna dem, finns det tillräckligt mycket ljus eller mörker för att en person antingen ska tro eller avslå. För dem som vill tillbakavisa att det förhåller sig på ett visst sätt med något, innehar den saken en räckande mängd oklarheter för att de ska förbli oförstående till vad den handlar om. De leds på detta sätt vilse eftersom tingets innebörd aldrig var avsedd för deras kännande. Men för dem vars hjärtan är mottagliga för budskapet finns det nöjaktigt med tydlighet för att de ska kunna se och begripa något som endast var riktat till dem.

På det här sättet är det mina tankar att den Högste strukturerat det angående sådant två motparter kan tvista kring: Finns Gud? Är Jesus Messias? Betyder det här skriftstället vad det säger? Är det beskaffat på ett eller annat sätt gällande vissa uppgifter? Ja, alla den sortens frågor där människors meningar går isär och där ingen markerande väl kan påvisa sin ställnings autenticitet. I dessa finns det alltså en betryggande mängd av vad båda parter vill se för att de ska kunna framhäva i den riktning det är bestämt för dem. Genom det visas en grupps klarsynthet och en annans trolöshet, utan att någon av dem fått mer än vad som är nödvändigt för att deras inre ska uppfånga vad det attraheras av.

Vad som är oroväckande

2009-03-28T16:32:00.012+01:00

Något jag kommit underfund med, i mina betraktelser av hur merparten av alla samlingsställen fungerar, är att det oftast är mer oroväckande att bli omtyckt för något man säger än att inte bli det. Därför att när man är en person av ett synsätt som är i strid med den här världen och dess olika idéer och påfund, då kommer vad man gör hört angående vad som hör sanningen till att mottas med avsky från dem som verkar under inflytelsen av vad som finns här idag och är borta imorgon; tingen som saknar hållbarhet och därför heller aldrig kan brukas för att övervinna tankarna från någon som talar utifrån vad som är bestående. Och eftersom den förståndiges tankar gör hans tal klokt och hans ord övertygande, kommer han aldrig kunna tålas av en omgivning som bestämt intalat sig att någon av hans okonventionella åsikter aldrig kan vara att lyssna till.

Så har också Herren ordnat det, för att den sannfärdiges vittnesbörd ska finnas där men inte tas emot - annat än möjligtvis av ett ringa nummer. Hade vad han säger däremot vunnit allas tycke och blivit allmänt hyllat, då hade det funnits skäl till oro eftersom något i det fallet inte varit i sin ordning. Det stora flertalet är främmande för Guds ords innebörd och betydelse, de lyssnar hellre till smicker och inställsamma lögner. Det kliar i dem efter att få höra sådant de gillar, varför de tenderar att söka sig till den som kan erbjuda det, som kan berätta att det förhåller sig på sättet det är mest bekvämt för dem att övertala sig. Och då sanningen är känd just för att göra folk upprörda, är den (eller vem som säger den) givetvis inte vad/vem som kommer ses med välvilja på. Så om du finner dig välmottagen i samlingar där beteendet rimligtvis borde vara av annat slag, är det sannolikt att vad du gör känt inte heller är av den goda arten. Det vore en högst illavarslande och alarmerande sak, värd att reagera på och justera ditt tänkande efter. Men om vad du säger i den ordinära typen av tillställningar möter motstånd och förakt, om det rent av gör dig till en opopulär person, då har du mindre skäl till bekymmer.

För att bekräfta detta är det bara att titta på hela den långa raden av profeter och heliga män upp till och med Kristus, därför att de mötte alla motstånd av sina samtida. Vad de sade på Guds befallning och ingivelse, det var inte vad folket önskade höra. De kom för att varna om faran med deras handlingssätt och mana till omvändelse och botgörning, men möttes av förföljelse och smälek. Folket blev förargat över dessa fromma mäns kungörelse, de lyssnade hellre till de falska profeternas förföriska ord om trygghet och välgång, fast det inte var vad som väntade dem om de inte avvek från deras brottsliga framfart. Men vännens örfil är välmenande, medan fiendens kyssar vill bedra. Man kan inte säga att "allt är väl och fortsätt som du gör" när allt i själva verket inte är gott ställt, utan man måste berätta det som det i realiteten ter sig, även om det medför hån och ovänskap. Därför att om du bryr dig om vad som är väsentligt på riktigt och har vem den evigt varande sanningen har sitt ursprung i för ögonen, då kommer du ta hänsyn till betydligt viktigare saker än folks omtycke när du framlägger ditt tankesätt.

Vem som tillhör vad

2009-03-20T16:08:00.013+01:00

För att ingen av de heliga ska behöva misströsta, finns det en hel ordning om vem som hör vad till. Ett arrangemang som försäkrar oss om att var och en kommer gå dit han hör hemma. Förenklat klargör ordningen att den som det ska hända på ett visst sätt med; honom kommer det gå på det viset. Ingen kan alltså med all sin ansträngning undkomma det han tillhör, utan var och en kommer sluta upp där han ska vara. Den underrättelsen rår skänka den förståndige trygghet, medan den oförnuftige aldrig kan greppa ens dess ytterskikt.

Till denna förståelse har jag kommit genom att, tillsammans med vad Herrens härskarmakt och övrig skriftinformation förvissar mig om, läsa vad Jeremia 15:2 och Uppenbarelse 13:9-10 gör känt. Därför att de tillkännager: "Och när de frågar dig vart de ska gå ska du svara dem. Så säger Jahve: Till pesten de som hör pesten till, till svärdet de som hör svärdet till, till svälten de som hör svälten till, till fångenskapen de som hör fångenskapen till." Och: "Du som har öron, hör detta. Den som ska i fångenskap, han går i fångenskap, och den som ska dö för svärdet, han blir dödad med svärd. Här behövs de heligas uthållighet och tro."

De här ställena vittnar om att ingen som någon av dessa fasor drabbar inte också hör dit, att de enbart kan komma över sådana som blivit utlämnade åt det. Och då Gud är den som prisger och utlämnar människan dit han har en avsikt med att gruppera henne, kommer de som känner hans namn behöva tålamod och trofasthet till att bevara vissheten om att inget annat än vad Herren utstakat är vad som inträffar, om de nu skulle finna sig i en situation där något av det här slaget är att uthärda för en stund - till och med om det måste delas med ogärningsmän. Kom ihåg att vår herre och kounung själv blev fängslad, pryglad och led döden tillsammans med skurkar. Så har han också sagt till ängeln för en av sina församlingar: "Var inte rädd för vad du ska få utstå. Se, djävulen kommer att kasta några av er i fängelse för att ni ska sättas på prov, och ni ska få lida i tio dagar. Var trogen intill döden, så ska jag ge dig livets segerkrans."

Detta till trots, har Kristus betygat oss om att inte ett hår på våra huvuden ska gå förlorat (Lukas 21:18), utan att vi genom att hålla ut ska vinna vårt liv. Han kommer alltså att bevara sina tjänare under deras trångmål, eftersom han är den de blivit tilldelad. Det finns nämligen två grupperingar av människor som blivit tilldelade två olika herdar: Kristus och Satan, vilka alltså båda har getts varsin flock som lyssnar till respektives röst. De som lyssnar till Satan och utför hans vilja, de gör det på grund av att deras hjärtan är onda och blivit vända åt vem dessa svaghjärtade personers anförare är. De är hans säd och följer därför hans anvisningar. Men eftersom han inte kan erbjuda något varaktigt skydd då räkenskapen utkrävs, kommer den slutgiltiga klämman deras handlingar försätter dem i inte kunna utbytas mot den nåd som beretts åt de heliga. De kommer istället följa sin härförare ner i undergången, därför att de hör undergången till.

Den arma skara som blivit tilldelad Kristus, däremot, den har blivit det för att Gud vänt deras hjärtan till sig - han har uppenbarat sin makt och gjort sitt namn känt för dem, skapat dem till sin berömmelse, ära och prydnad. Åt dem kommer ges den kraft deras herre förmår styrka dem med, eftersom dennes fader är den från vilken all makt och räddning har sitt ursprung. Och det är hans vilja att samma härlighet som skänkts Kristus, att den också ska förses den hjord han givit honom. De hör denna härlighet till, den kan aldrig tas ifrån dem. Därför att deras skapare är en rättfärdig konung som låter vad rätten kräver tillkomma varje människa.

Den sanna stoltheten

2009-03-14T13:33:00.007+01:00

Då det bland många finns vanföreställningar om vad att stoltsera över, om vilket jag också skrev ett stycke vidrörande för ett tag sedan, tänkte jag här framlägga ett kort citat angående vad himlens konung har kungjort för oss om saken:

Så säger Jahve: Den vise ska inte vara stolt över sin vishet, den starke inte över sin styrka, den rike inte över sin rikedom. Den som vill vara stolt ska vara stolt över detta: att han har insikt och kunskap om mig, om att jag, Jahve, verkar i kärlek, i rätt och rättfärdighet på jorden, ty däri har jag min glädje, säger Jahve.

Herrens dag

2009-03-05T14:06:00.009+01:00

Herrens stora dag är nära, den kommer med våld från den Väldige. Bitter blir jämmern på Herrens dag, då klagar hjälten högt. Den dagen är vredens dag, betryckets och våndans dag, förödelsens dag och ödslighetens, mörkrets och molnens dag, töcknets och dunklets dag. En dag med hornstötar och härskrin mot befästa städer och höga torn.

Herren ska ansätta människorna så att de vacklar omkring som blinda, därför att de trotsat hans höghet. Deras blod ska tömmas ut som avfall, deras inälvor som dynga. Deras silver och guld kan inte rädda dem på Herrens vredes dag. Hela jorden ska förtäras av hans lidelses eld. Därför att Herren drar ut som en kämpe, som en krigare, upptänd av stridslust, han utstöter härskrin och visar fienden sin styrka. Länge har han tigit, varit tyst och behärskat sig. Nu vrålar han som en födande kvinna, flämtar, drar efter andan. Herrens pilar ska berusas av blod, av blod från fallna och fångar, hans svärd ska äta köttet av fiendens trotsiga ledare. Herren ryter från Sion, hans röst dånar från Jerusalem.

Solen ska vändas i mörker och månen i blod innan Herrens dag kommer, den stora och fruktansvärda. Ja, himlen ska skälva och jorden skakas ur sitt läge genom Jahves raseri på hans flammande vredes dag. Himlens stjärnor ska falla ner på jorden och himlen själv rullas ihop som en bokrulle. Då ska Människosonens tecken visa sig, och på jorden ska hedningarna gripas av ångest och rådlöshet vid havets och vågornas dån. Människor ska förgås i skräck i väntan på vad som ska komma över världen, därför att himlens makter ska skakas. Då ska man få se Jesus Kristus, det segrande Lejonet av Juda stam, komma på himlens moln med makt och stor härlighet.

När allt detta börjar, så räta på er och lyft era huvuden, därför att er befrielse närmar sig. O att det från Sion kom räddning för Israel! När Jahve vänder sitt folks öde, då ska Jakob glädja sig, Israel jubla!

[Stycket bygger uteslutande på av mig sammansatta skriftställen]

Davids son

2009-02-28T16:12:00.009+01:00

Nu ska jag behandla något som, mer än det mesta av vad jag tidigare skrivit här, är personliga tankar och funderingar. Det är alltså inget som särskilt väl kan backas upp med tillförlitliga skriftställen, vilket jag annars så starkt betonar vikten av, utan en sak där jag mer själv vill visa vilken slutsats jag kommit fram till i fråga om en person och en titel jag trots allt inte kan lämna min förståelse osagd kring. Speciellt inte då oklarheterna kring detta är av sådan omfattning att ett kanske mer förnuftigt tänkande är behövligt.

Personen denna dunkelhet omger är den etiopiske kungen/kejsaren Haile Selassie, som onekligen är den jämförelselöst mest värdefullt egendomliga personlighet vi haft inpå oss i modern tid, men som också tillskrivits en rad ohälosamt upphöjda funktioner, roller och titlar han aldrig gav sitt medhåll till. Det är nämligen vissa människors uppfattning att han var någon av bemärkelser egentligen endast tillhörande Kristus, eller att han till och med skulle varit Gud själv. Varianterna av den sortens föreställningar är många och skiftande, men har alla gemensamt att de ger missriktad ära. En möjlighet jag däremot är beredd att ge honom, det är att han var Davids son - alltså kung Davids likhet och karaktär.

Många anser även denna titel vara tillämpningsbar på Kristus, men vad han säger visar på en klar ovilja att kallas det. Därför att när Jesus frågade fariseerna vems son de anser Messias vara, och de svarade "Davids", då riktade han denna obesvarade fråga till dem: "Hur kan då David på Andens ingivelse kalla honom herre och säga: 'Herren sade till min herre: Sätt dig på min högra sida, så ska jag lägga dina fiender under dina fötter.' Om nu David kallar honom herre, hur kan han då vara Davids son?" -Det vore nämligen otänkbart att en son skulle kallas herre av sin far. Vad psalmstycket i själva verket kungör, det är att Gud säger detta till kung Davids herre, alltså en herre David medger ha ovanför sig som inte är Gud men som Gud ska låta sitta vid hans högra sida och ge seger till, som därför inte kan vara en son till David utan enbart en son till Gud - vilket lämnar rollen som Davids son, som ändå inte ska lämnas obetraktad, kvar att uppfyllas av någon annan.

Och det är mina tankar att den kan ha gjorts det av Haile Selassie, eftersom han är en ättling till David och någon som väl stämmer in med dennes signaliment, samt som själv låter antyda så i ett visst uttalande han gav på engelska i trädgården till sitt palats i Addis Ababa. Därför att personen som är Davids son, han är vem kung David är. Det är vad det innebär när skriften kallar någon framtida person för son till någon som levt långt innan denne; att de är samma ande, precis som hur Johannes Döparen var Elia. Jag överväger alltså starkt möjligheten att Haile Selassie var kung Davids motsvarighet, hans "son". Vad exakt hans framträdande sedan syftade till, vill jag för nuvarande inte gå in närmare på, eftersom jag tror det måste förbli dolt ännu en tid.

En sista sak jag vill ta upp, det är att jag motsätter mig att personer som tycker sig vara ledda av Haile Selassie kallar sig rastas. I min sinnebild är nämligen ingen en rasta förutom Ras Tafari själv, och han var en följare till Kristus, liksom alla andra också borde vara. Kung Selassie är den ende rastamannen jag känner till, alla andra borde kalla sig något annat. Det är otillbörligt att uppkalla sig efter en person som inte inbjöd till följare utan erkände sig till vem hans herre är. Vill någon därför göra vad de kan för att hedra hans kejserliga majestät; låt då hans herre vara vem du kallar din. Det var vad kung David och Ras Tafari gjorde.

Att vittna om sanningen

2009-02-18T16:01:00.011+01:00

-Det är min främsta strävan; att vittna i överensstämmelse med Guds ord. Därför att genom en noggrannhet med att föra sitt tal på ett sätt där vad som sägs kan styrkas med orden som utgått från honom för vilken allt är möjligt förutom att ljuga, säger man enbart sådant som är hållbart och består. Och det är vad som skiljer en sorts tal från ett annat, just det att det aldrig var avsett för att vinna somligas gillande för ett ögonblick utan andras för alltid. När man går in med den inregleringen till vad man gör hört, föregås vad talet låter kungöra också av en ackurat granskning gjord för att säkerställa verifieringen med vad som förblir.
Vad som står kvar när annat har vacklat och fallit, det är sanningen. Och sanningen, liksom Jahve, är en. Det finns inte två eller fler sidor till den, och den har inte heller någon likvärdighet eller ersättare. Liksom vi genom matematiken vet att det bara finns ett enda rätt svar till ett tals lösning och att alla som menar annorlunda är lögnare, på samma sätt vet vi också att alla som motsäger vad Gud talat är lögnare. Det är sättet vi kan avslöja dem genom, och med samma metod även veta vilka sanningens söner är. På deras resultat kommer vi alltså känna igen dem.
Sanningen kan aldrig förgå, eftersom den är vad som uppbär rätten, och rätten kommer att föras till seger på jorden. Och han som för den till seger, han den som talat: "Det jag säger är sant, mitt ord står fast: För mig ska alla böja knä, alla ska svära mig trohet. Blott hos Jahve, ska det heta, finns seger och styrka" Och även: "Jag är Jahve, mina ord är sanna, det jag säger är att lita på." Och för den sakens skull vet vi att Jesus Kristus är vägen, sanningen och livet, eftersom han är den som kallas Trovärdig och Sann.
Hur vi använder vår tunga är långt mycket viktigare än vad många kanske vill intala sig, därför att munnen säger vad hjärtat är fullt av. En god människa plockar fram det som är gott ur sitt goda förråd, och en ond det som är ont ur sitt onda förråd. Det är vad Kristus lärt oss, och varför vårt tal vittnar om vad en persons inre rymmer för något. Ära, liksom vanära, följer av ord. Många är de som fallit offer för svärdet, men de är inte lika många som tungans offer. Och det är varför var och ens, av dem som älskar det älskvärda, bemödan måste vara att tala och vittna med ett utförande som är förenligt med Guds ords innebörd. De är att helhjärtat förtrösta på, eftersom ingen som litat på Jahve någonsin blivit besviken. Kom ihåg det!
En slutgiltigt möjlighet att vittna för sanningen kommer ges då vi för Jesu skull ska bli utlämnade åt domstolar. Vi kommer nämligen att ställas inför ståthållare och kungar för att vi tillhör honom. Då får vi tillfälle att vittna och känna vid honom inför människorna. Men anvisningarna vi blivit givna lyder att vi inte ska förbereda något försvarstal eller bekymra oss för vad vi ska säga, utan att vi ska tala vad som i det ögonblicket läggs i vår mun. Därför att när den tiden kommer ska den heliga anden låta oss veta vad som behöver sägas, och det är inte vi som talar, utan faderns ande som talar genom oss. Jesu vittnesbörd är profetians ande.

Varför ska man frukta Gud?

2009-02-08T19:52:00.006+01:00

I mina konversationer med människor, både med vänner och motståndare, har jag ofta fått denna fråga ställd till mig. Och då det i mitt eget betraktelsesätt är fullkomligt tydligt varför det är en ofrånkomlig nödvändighet, finner andra det svårbegripligt - speciellt hur det är förenbart med att också älska Gud.

Mitt första svar till detta, det jag är mest bestämd att framföra, är att man ska göra det av den enkla orsaken att han är den ende som kan döda dig mer än en gång. Det är varför Jahve Gud, och ingen annan, ska fruktas. Han kan göra det ingen annan har makten att utföra; det enda som egentligen är värt att vara rädd för. Därför att bävar och darrar någon enbart för honom som förmår göra denna enskilda sak, då kommer den personen att vinnlägga sig om att rätta sitt sinne och handlande efter vad som är erforderligt för att undgå detta. Och de gärningarna han då gör, de är inga påtvingade missdåd eller vad som än kan tänkas göras under annan skrämsel för något, utan de är av idel vackrast tänkbara slag. Rent fromma.

Det finns, som jag tidigare sagt, två dödar. Den första är den vi alla känner till, när vår kropp möter förgängelsen, och den andra är sjön som brinner av eld och svavel - där livsanden, som den första döden inte råder över, blir dödad om och igen, i all fortsättning. Den döden är, om något, värd att fasa för. Och det är varför han som ensam råder över den är vem all fruktan ankommer på, medan de som blivit givna den tillfälliga möjligheten att döda en gång inte behöver rädslas för överhuvudtaget.

Den andra orsaken jag skulle vilja ta upp till varför Herren ska fruktas, är därför att det är vishetens begynnelse. Gudsfruktan är all vishets början. Den som menar sig vara vis och förståndig men inte fruktar den Högste, hans klokhet betyder ingenting. Ingen kan närma sig visheten utan att först underordna sig gudsfruktan, därför att han från vilken insikten kommer är också densamme som regerar över vishetens ande - som låter den finna sin boning i de människors bröst hos vilka han funnit behag. Dessa är uteslutande sådana som först lärt sig vad gudsfruktan inbegriper, eftersom klokheten inte kan ta form annat än hos personer som strävar efter sann kunskap om Gud.

Många säger att man inte kan älska det man fruktar, vilket är ett påstående som säkert i riktigt i den mänskliga typen av förhållanden. Men i relationen mellan Skaparen och det skapade, går det inte att applicera ett tänkande som stannar där människans förstånd gör. Därför att till Herren står hans heliga i en position där deras fruktan medför den djupaste formen av vördnad för hans allmakts dån, för hans väldiga kraft, och deras kärlek en höggradig tillgivenhet för hans underbara handlingar, för hans omsorgsfulla ömhet. Tillsammans sluter de upp i en okränkbar aktning som är så trofast att den endast kan tillkomma en - han som tronar på keruberna, upphöjd och helig.

Jag avslutar med ett citat ur 5 Moseboken: "Och nu, Israel, vad begär Jahve, din Gud, av dig? Bara att du fruktar Jahve, din Gud, så att du alltid vandrar hans vägar, älskar honom och tjänar Jahve, din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ och håller Jahves bud och hans stadgar, som jag i dag ger dig, allt till gagn för dig själv."

Sprida ordet eller bevara hemligheten?

2009-02-02T15:10:00.015+01:00

-Det är frågan jag ofta finner mig själv obestämd till hurvida jag tycker det är riktigt att göra på det ena eller det andra sättet, gällande den musik jag lyssnar till. Därför att när man verkligen beundrar något, när man värnar om en saks välbefinnande, då upptäcker man snart nog den ständigt återkommande frågeställningen: vill jag göra mitt yttersta för att sprida den här musiken till att omfångas av gemene man, och då riskera vad konsekvenserna av det kan medföra? Eller vill jag behålla den inom en sluten krets, för att på så sätt bevara konstformen till dem bäst lämpliga att ta väl hand om den?

Första tanken brukar vara att det är självklart att musiken ska nå ut till så många som bara möjligt, dels eftersom det är vad de flesta artister vill, och dels på grund av varje musikälskares iver för att uppmärksamma det han/hon själv tycker om. Men när man sedan börjar begrunda hur det är ställt med annat som lyckats med just detta, hur överexponerat, avbetat och tappat i själslig styrka mycket av det sorgligt nog blivit, då slås man av rädslan för att det också skulle kunna inträffa med det man håller så kärt för precis vad det är nu. Just detta med att det är unikt, smalt, tämligen ohört och samtidigt rysligt bra, det är en för stor del av charmen med det hela för att få äventyras av vad vidspridd populäritet skulle kunna ställa till skada med.

Många kanske skulle hävda att det inte vore något problem av en rad hjälpligt genomtänkta orsaker, och det är möjligt att jag skulle hålla med om mycket av vad de kan tänkas säga. Men det räcker egentligen med att ta en titt på människors agerande på ställen där personer av en viss musiksmak samlas för att konversera: de som har den mest djupgående vetskapen om genren, är allt som oftast sådana som vill framlägga det allra mest outforskade (och givetvis hörvärda också, annars skulle det inte betyda så mycket) som området har att bjuda. Och det är absolut en oerhört fin sak att det finns de som letar upp dolda godsaker åt oss; vi önskar själva att få göra detsamma emellanåt. Men då detta skett, och folk - till slut också vad som kanske anses som fel folk - har tagit till sig vad som presenterades, då tenderar intresset för artisten i fråga att svalna hos dem som först talat för dess storhet. Det är då vidare till nästa sak, och så fortsätter det. Detsamma också när det gäller upptäckten av nya förmågor.

Vad jag vill ha sagt med ovanstående är i stora drag att det bara är tillräckligt givande och roligt att lägga sin fokus på något så länge inte alltför många andra pratar om samma grej, vilket är en sak jag tror är anpassningsbart också på hela musikstilen i sig. Jag finner mig själv ofta tänkande på samma sätt, även om min huvudsakliga oro främst gäller vilken form musiken kan komma att anta om felsinnade personer får för stort grepp om dess utförande. Av den anledningen tycker jag det är nödvändigt att musiken, även till priset av begränsad berömmelse, stannar hos sådana, trots allt unika, människor som från början gett den dess särprägel. Jag tror mig därför kunna konstatera att lösningen ligger i att anförtro denna hemlighet åt tillförlitliga personer, sådana som kan sprida ordet som det löd från inledningen.

Vad som är avgörande

2009-02-01T14:11:00.008+01:00

I detta med fromhetsutövningar och medvetet tänkande, finns det också saker som somliga anser betydelse-fulla men som i själva verket inte är avgörande för något. Man kanske till exempel starkt värdesätter bärandet av en viss klädsel, att inte äta kött, inte dricka alkohol och andra ställningstaganden av den sorten. Inget ont i sig med något av dem, utan de är upp till var och en att förhålla sig till efter eget tycke. Vad som däremot blir ett problem, och som jag ska berätta varför jag opponerar mig mot, det är när samma personer talar om dessa ting som om de vore ofrånvikliga i en rättfärdig livsföring.
När det gäller företeelser som verkar höra till det oförvitliga, renhjärtade levernet, tycker jag det är viktigt att ställa sig frågor som: "Förändar detta något för mig? Är det här avgörande? Påverkar detta beslutet min andliga välfärd i någon riktning?" Därför att vad som ibland till synes kan tyckas vara späkning och botövning, övertänkta beslut gjorda med hänsyn till vad ostrafflighet ska medföra, är egentligen inte drag som bringar de som utövar dem närmare räddningen än de som handlar annorlunda. Och det är något som är väldigt viktigt att förstå, eftersom de därför inte heller är att sätta sin tillit till; att tänka att de kan rädda dig.
Det finns däremot andra saker som är avgörande på riktigt, och de är vad allas primära koncentration bör vara på. Därför att vi kan lugnt konstatera att bland de åt vilka en räddning beretts i den sista tiden, finns det med all säkerhet sådana som handlat på både ett och annat sätt i fråga om icke-fällande egenheter, medan de inte kommer finns några alls som vidhållt ett felaktigt beteende gällande vad som är av en fastställd betydelse: ingen som mottagit odjurets märke, som fortsatt dyrka falska avgudar och tomma beläten, som nekat Kristus eller hållit fast vid något av det som verkligen är avgörande felaktigt - ingen av dem kommer skänkas en räddning, utan endast de som agerat korrekt berörande oeftergivligt väsentliga belägenheter. Och det är varför jag vill understryka vikten av att kunna urskilja vad som är avgörande från vad som inte är det, just eftersom det förmår dig förbli inställd på den sortens kunskap och verksamhet det behagar Herren att människan främst ger sin samlade uppmärksamhet.

Namnet

2009-01-28T12:23:00.010+01:00

Herrens namn skrivs i bibelns orginaltexter med bokstäverna YHWH, men eftersom hebreiskan skrivs utan vokaler råder det olika meningar om hur detta ärorika och fruktansvärda namn egentligen ska uttalas. Därför att Guds namn kom efter hand att betraktas som så heligt att det inte ens fick uttalas, utan det ersattes istället med Herren, och därför är det ingen som med absolut säkerhet vet hur israeliterna uttalade Herrens namn innan det kom ur bruk. Min och många andras uppfattning är dock att det uttalas Yahweh (i svenskan skrivet Jahve) eftersom vi vet att namnets förkortning är Jah.
Den förste Herren gav sig till känna för under detta namn var Mose. Därför att när Herren uppenbarade sig för Mose i den brinnade törnbusken och gav honom hans uppdrag, då frågade Mose: "Om jag nu kommer till isaeliterna och säger att deras fäders Gud har sänt mig till dem och de frågar efter hans namn, vad ska jag då svara?" Gud sade: "Jag är den jag är. Säg dem att han som heter 'Jag är' har sänt dig till dem." Och han fortsatte: "Säg israeliterna att Jahve, deras fäders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud, har sänt dig till dem. Detta ska vara mitt namn för all framtid; med det namnet ska jag åkallas från släkte till släkte." Och det hebreiska ordet för Jag är påminner om namnet Jahve och är avsett som en tydning av detta. Herrens namns härledning är ändå omstridd men förknippas med det hebreiska verbet för vara.
Jahve har låtit oss veta att han brinner av lidelse för sitt heliga namn. Det är för sitt namns skull som han behärskar sin vrede, för sin äras skull som han har tålamod och inte utplånar oss. Jahve Gud behandlar oss som det anstår hans höga namn och inte som våra onda gärningar och lastbara leverne förtjänar. Han vill inte att sitt namn ska bli vanärat inför de främmande folken i vilkas åsyn han handlar. Därför att det plågade honom att israeliterna genom sina vidriga gärningar vanhelgade hans väldiga namn bland folken de kommit till när han fördrev dem från sitt land. Jahve lät dem därför veta att det inte är för deras skull han ingriper, utan för sitt mäktiga namn, vars helighet han ville visa inför folken. "För min skull, för min egen skull handlar jag - mitt namn ska inte vanhelgas", sade han. Och vidare har Jahve låtit oss veta att för var och en som fruktar hans namn ska rättfärdighetens sol gå upp och dess vingar ge läkedom, samt att var och en som åkallar hans namn den dag då solen vänds i mörker och månen i blod ska bli räddade. Därför att Jahve är en stor konung och en väldig krigare; en förtärande eld, och hans högheliga namn måste fruktas och vördas.
Stort är Herrens namn över hela jorden.

Förmaningar

2009-01-22T18:08:00.011+01:00

Eftersom jag - inte av brist på kärlek utan med hänsyn till Herrens ordning - är en motståndare till jämställdhet och annat trams av den sorten, vill jag rikta några korta förmaningar till män och kvinnor angående hur jag tycker de bör föra sig. Det finns nämligen ett hållbart arrangemang enligt vilket ett anständigt och föredömligt sätt att njuta frid tillsammans uppnås, för vars skull jag först vill säga till alla kvinnor: Gör inte uppror mot denna ordning. Underordna dig din far så länge du bor i hans hus, därför att han är den som har myndigheten över dig tills Herren låter honom överlämna dig åt den man du tillhör. När du sedan svurit honom trohet är det han som övertar din fars ställning och därmed råder över dig. Erkänn den roll han har och lyssna till hans vishet. Uppträd och handla som det anstår en rättsinnig kvinna. Ta inte efter hela den där "Sex & The City"-mentaliteten som världen vill sälja till dig, utan var förståndig och se igenom sådant. Var god och godhet ska följa dig.

Och till alla män: Missbruka inte den makt som tillkommit dig. Tänk på vem som upphöjt dig och vem som kommer kräva räkenskap för ditt agerande. Betrakta din position med ett ödmjukt sinnelag, så att inte höga tankar om dig själv leder till att Herren krossar ditt stora övermod. Fläcka dig inte med orättfärdighet genom att vara trolös mot din hustru. Det finns ingen vishet i att ha lösaktiga förhållanden till främmande kvinnor, och åsidosätter du din hustru drar du skuld över dig. Försumma inte din skyldighet att sörja för din familj. Ha alltid Herren i tankarna och låt hans exempel vara ditt föredöme. Träd upp för allt som ädelt är.

Babylon - den här världens kvinnliga härskare

2009-01-19T18:33:00.006+01:00

Då det, i de kretsar jag ofta befinner mig, råder en oro-väckande oklarhet kring vad Babylon egentligen innebär, har jag nu föresatt mig att tydliggöra detta. Därför att det är med en viss skepsis jag ser obildade personer, som gärna vill gälla för att ha grepp om saken, tala som om de visste när de i sådan omfattande utsträckning slänger beteckningen omkring sig.

Babylon är modern till alla skökor och skändligheter på jorden: denna världens kvinnliga regent, hon vars ande styr de länder som är lagda under henne. Hon är ett tillhåll för demoner, ett näste för alla orena och avskyvärda andar, och någon om vilken det står skrivet att hon är berusad av blodet från de heliga och Jesu vittnen. För hennes otukts skull har alla folk fått dricka vredens vin. Jordens styresmän har horat med henne, och dess köpmän har blivit rika genom hennes makt och lyx. Hennes synder tornat sig ända till himlen.

Det här är alltså inte en mans värld eller Satans värld eller vad ni nu kan tänkas ha hört, utan det här är en kvinnas värld. En illasinnad och genomfördärvad kvinnas värld. Hon är den som getts tillåtelse att ha övertaget bland de onda makter som kämpar om väldet som Gud, med fullkomlig översyn, överlåtit åt hans motståndare att, i den mån det faller i linje med vad profeterna klargjort, härska över. Och bland dessa sitter Babylon som drottning, vilket hon gjort sedan synden först kom i dagen bland människorna.

Babylon är det väsen som är den bakomliggande orsaken till vilken riktning saker tagit; att sodomism och feminism fått sådan framfart, att människor allt som oftast är själviska och har ett farligt lyste för pengar och ägodelar, att avundsjuka och missunsamhet råder, stridigheter och förtal - ja, alla dessa nedbrytande saker som en korrupt feminin ande kan föreställas vilja frambringa hos de vilka blivit lagda under hennes inverkan.

Något annat som måste förstås är att skriften säger att Babylon och Satan är fiender, att Babylon alltså inte är Satans verk, som många verkar tro, utan något som håller honom tillbaka från att själv kunna styra. Det kommer dock bli ändring på detta efter att den händelse som kallas "Babylons fall" inträffat, därför att den innebär slutet för hennes tid som härskare på jorden. Och de genom vilka detta kommer utföras är att finna inom det område som är Satans mest framträdande projekt, en viss utmanande stor världsreligion där personer som vill se Babylon falla är att hitta. Om dessa står det skrivet att de ska hata skökan och göra henne utblottad och naken, att de ska äta hennes kött och bränna upp henne i eld. Därför att Gud har ingett dem viljan att utföra hans avsikt och att med en och samma avsikt ge sitt rike åt Satan och hans anhang, tills Guds ord är förverkligade.

Efter det att Satan tillsammans med dessa personer - med den makt som nu istället blivit given dem, eftersom vad de gör tjänar till skriftens fullbordan - störtat Babylon och därmed också vält omkull hela den ordning som det babyloniska drottningdömet innebar, kommer i dess plats en ny ordning att införas: odjurets välde, med allt vad det kommer medföra. Vid denna tid kommer Satan ha störtats till jorden (det har INTE inträffat ännu, som vissa felaktigt påstår), och hans raseri kommer vara stort, eftersom han vet att hans tid är kort. Han har endast blivit given en tid och två tider och en halv tid, vilket alltså motsvarar 42 månader (tre och ett halvt år). Därefter kommer också hans rike att krossas och ges åt det folk som är den Högstes heliga.

Jag kan också säga att det för övrigt är mina tankar att detta är något det ges en hint om så tidigt som i Första Moseboken, där det berättas om kvinnan och ormen. Därför att det är min personliga, och kanske aningen kontroversiella, förståelse att kvinnan som ställdes brevid Adam i Eden är vems ande kom att bli Babylon (att ormen var Satan föresätter jag redan vara förstått, då skriften uttryckligen kallar honom för "ormen från urtiden"). Gud säger nämligen till ormen att han ska väcka fiendskap mellan honom och kvinnan, mellan hans avkomma och hennes, och att de ska trampa på hans huvud och han hugga dem i hälen. -Det är en sak jag tror vittnar om vad jag just berättat, därför att om man sätter det i sitt sammanhang så har det en ganska perfekt mening.

Herren orsakar

2009-01-14T12:19:00.005+01:00

Det är något jag ständigt tänker på; att Herren orsakar händelser. Därför att det är mina tankar att om Herren bestämt händelse-förloppet genom tiderna, vilket han sagt, måste han även påverka människors beslut och agerande för att styra allt i den riktningen det måste gå för att allt ska kunna förverkligas. Och det är vad det handlar om: skriftens uppfyllnad.
Jahve Gud orsakar alltså händelser för att skriften ska uppfyllas, och även för att allt annat han planerat ska inträffa. Det kan till exempel gälla att Herren styr det så att två människor träffar varandra eftersom han vill skapa gemenskap mellan dem, eller att han uppeggar en grupp av människor mot en annan för att väcka fiendskap mellan dem, eller att något inträffar för att det ska utlösa en rad andra händelser som sedan leder till ytterligare något. Det finns alltid en tanke bakom de händelser Herren kallar fram.
När en folkhop drog ut för att fängsla Jesus och en av dem som var med honom drog sitt svärd mot översteprästens tjänare och högg av honom örat, sade Jesus till honom: "Stick tillbaka ditt svärd. Alla som griper till svärd ska dödas med svärd. Tror du inte att om jag bad min fader skulle han genast skicka mer än tolv legioner änglar till min hjälp? Men hur skulle då skrifterna kunna uppfyllas som säger att detta måste hända?" Och detta är ett bra exempel på en av Herren orsakad händelse vars syfte var att fullborda hans ord och verkställa hans vilja. En händelse som kanske inte var uppenbar från början, därför att för dem som var med Jesus när detta inträffade måste det verkat ofattbart att Herren skulle utlämna sin smorde åt fienden, men nu när alla känner till hela historian råder det inte längre några oklarheter om varför detta hände. Och så gäller det även att se på saker som för oss i denna tid kan verka oförståeliga - vi måste försöka se längre än vår blick kanske sträcker sig första gången vi betraktar något.
Att Jesus var införstådd med vem Judas var redan innan han utvalde honom är också en sak som måste förstås för att kunna se att han rättade sig efter det uppdrag Herren gett honom för att styra saker mot det ofrånkomliga, vilket han även bekräftar genom att säga: "Jag vet vilka jag har utvalt, men skriftens ord måste uppfyllas: 'Den som äter mitt bröd har lyft sin häl mot mig.' Jag säger det redan nu, innan det sker, för att ni, när det har skett, ska tro att jag är den jag är." Och även: "Medan jag var hos dem bevarade jag dem i ditt namn, som du har gett mig. Och jag skyddade dem, och ingen av dem gick under utom undergångens man, ty skriften skulle uppfyllas." - Även om det är Herren själv som orsakar det som måste inträffa så drar ändå den genom vilken det sker skuld över sig. Därför att så har Jesus sagt: "Människosonen går bort, som det står skrivet om honom, men ve den människa genom vilken Människosonen blir förrådd! Det hade varit bäst för den människan om hon aldrig hade blivit född." Och om vilseledning, som Herren också har ett syfte med, har Jesus sagt: "Det är oundvikligt att förförelserna kommer, men ve den genom vilken de kommer. Det vore bättre för honom att ha sänkts i havet med en kvarnsten om halsen än att kunna förleda en enda av dessa små. Ta er i akt!"
Jag är en person som försöker se Herrens finger även i vardagliga händelser i mitt eget liv, därför att det är min förståelse att Gud verkar både i stort och smått, annars skulle han inte kunna kallas för Allhärskaren. Så när något händer mig leder det genast till tanken att det är den Högste som orsakar det: halkar jag omkull ser jag det som att Herren fällt mig, slår jag mig på något ser jag det som att Herren tilldelat mig det slaget, och har jag motgångar av vilket slag det än må vara ser jag dem som att Herren motarbetar mig. Och detsamma gäller positiva saker: går det mig väl i en situation där utgången borde varit en annan ser jag det som att Herren skyddat mig, har jag en trygg tillvaro ser jag det som resultatet av Herrens välsignelse, och lyckas jag med något jag företagit mig att göra ser jag det som att Herren skänkt mig framgång.
Följande är från Psalm 91: "Den som bor i den Högstes skydd och vilar i den Väldiges skugga, han säger: 'Herren är min tillflykt och min borg, min Gud som jag förtröstar på.' Han räddar dig från jägarens nät och från den förhärjande pesten. Han täcker dig med sina vingar, under dem finner du tillflykt, hans trofasthet är en sköld och ett bålverk. Du behöver inte frukta nattens fasor eller pilen som flyger om dagen, inte pesten som smyger i dunklet eller farsoten som härjar i middagshettan. Tusen kan falla brevid dig, ja, tiotusen vid din sida, men du ska inte drabbas. Du ska själv få bevittna hur de gudlösa får sitt straff. Din tillflykt är Herren, du har gjort den Högste till ditt värn. Inget ont ska drabba dig, ingen olycka komma nära ditt hus. Han ska befalla sina änglar att skydda dig var du än går. De bär dig på sina händer, så att du inte stöter foten mot någon sten. Över lejon och ormar går du fram, du trampar på vilddjur och drakar. Han håller fast vid mig, och jag räddar honom, jag skyddar honom, ty han känner mitt namn. Han åkallar mig, och jag svarar honom, jag är med honom i nöden, jag befriar honom och ger honom ära. Jag ska mätta honom med ett långt liv och låta honom erfara min hjälp."
Från att läsa vad Jahve Gud säger i den här psalmen och även i andra uttalanden av en liknande karaktär, så är min slutsats att vad som helst inte kan drabba vem som helst, vilket vissa bibelläsare som lyssnar till annat än vad Herren sagt tror. Därför att ingen olycka med döden som utgång skulle ha kunnat drabba Mose innan han fullbordat vad Herren ville utföra genom honom, inte heller skulle någon olycka vars följd skulle vara ett ogenomfört uppdrag ha kunnat drabba någon av profeterna innan de förkunnat vad Herren befallt dem. Och de var ofullkomliga människor precis som oss, så varför skulle inte Herren skydda sina andra tjänare på samma sätt som han skyddade dem? Det är frågan jag riktar till alla er som menar att Herrens makt skulle vara begränsad och hans arm inte stark nog.
Och det är vad det handlar om: Herrens härskarmakt. Därför att den sträcker sig längre än vad vi någonsin kan föreställa oss, och det är anledningen till att jag säger att det är Jahve Gud som orsakar alla händelser. De är hans verk, han har skapat dem. Och för er som har ett problem med detta kan jag bara påminna er om vad Herren sagt: "Därför ska jag visa dem, en gång för alla ska jag visa dem min styrka och min makt. De ska inse att mitt namn är Jahve." Och även: "Jag ska uppenbara min makt bland alla folk, de ska bli varse hur jag verkställer min dom och griper in mot dem. Från den dagen och för all framtid ska Israels folk inse att jag är Jahve, deras Gud." Och även: "Ni ska få se detta med egna ögon, och då ska ni säga: 'Jahves makt når bortom Israels gräns.' "
För er som fortfarande inte förstår: Om händelser inte vore planlagda av Herren skulle det innebära att han inte känner till dem innan dem inträffar, vilket skulle betyda att de kommer som en överraskning för honom, och det finns det inget som gör.

Consequence is no coincidence

2009-01-09T17:52:00.009+01:00

Konsekvens är inget sammanträffande. Varje handling har en följd, en följd som är reslutatet av det dådet. Så, om någon väljer vad som misshagar Herren och sedan något ont drabbar den personen, då händer inte det av ett sammanträffande eller en slump utan är konsekvensen av den handling som väckt Herrens avsky. Därför att så har Gud sagt: "Jag låter olyckan drabba detta folk, en följd av deras onda anslag, ty de har inte brytt sig om mina ord och min lag har de förkastat."
Allt som inträffar tjänar till vår upplärning: Jahve Gud har låtit oss veta att han fostrar oss som en man fostrar sin son. Han vill att vi ska förstå att människans inte lever bara av bröd utan av alla ord som utgår från honom. Det är en kunskap som förmår ge räddning åt den hörsamme, eftersom han då förstår vem det i realiteten är som uppehåller hans liv.

Det händer sedan att somliga frågar sig varför svårförståeliga saker ibland kan träffa personer man möjligtvis väntar något annat, och något svar som är tillämpningsbart i varje situation går egentligen inte att ge till det. Vad som däremot kan sägas, det är att vad som äger rum oftast fungerar antingen som tuktan, fostran, straff eller tillrättavisning. Något av det brukar vara den bakomliggande orsaken till varför en viss händelse drabbar någon - allt efter vad personens liv visar vara nödvändigt för att kunna gå vidare med vad denne måste lära sig.

Följande är från Andra Mackabeerboken, och jag vill ta med det här eftersom jag tycker att författaren på ett bra sätt förklarar Guds avsikt med de olyckor som var utgången av det trotsiga handlingssätt som vid den tiden drev hans folk i fördärvet. Så här säger han: "Jag vill uppmana alla som får denna bok i sin hand att inte bli modfällda av olyckorna utan i stället tänka på att bestraffningen syftar till vårt folks fostran, inte till dess undergång. Det är ju också tecken på en stor nåd att de som syndar inte får hållas en lång tid utan genast möter sitt straff. När det gäller andra folk väntar Härskaren tåligt, för att till sist straffa dem då de rågat sina synders mått. Men med oss har han bestämt att det ska vara annorlunda, för att våra synder inte ska nå den yttersta gränsen innan han utmäter straffet. Därför tar han aldrig ifrån oss sin barmhärtighet, och även om han tuktar sitt folk med någon olycka överger han det inte. Detta vill jag ha sagt som en påminnelse..."

Klargörelse

2009-01-04T17:56:00.004+01:00

Jag måste bara tydliggöra en sak, en gång för alla, rörande något jag egentligen borde tagit upp tidigare. Det gäller de inlägg på den här sidan som är relaterade till vad skriften säger och min förståelse till detta. Angående vad det beträffar, vill jag att var och en som tar del av dessa mina ord ska vara medveten om att jag inte på något sätt utger mig för att uppträda med auktoritet, därför att Jahve, Israels Gud, har inte befallt mig att säga något. Inte heller betraktar jag mig som en lärare eller som någon med myndigheten att undervisa eller befogenheten att göra rättvisa utläggningar om vad Jahve Gud talat och profetians budskap. Låt det därför inte råda någon förvirring om den saken. Vad jag skriver handlar endast om min personliga förståelse; hur jag uppfattar och tyder Ordets innebörd - bortsett då givetvis från citaten som är talade av Abrahams och Isaks och Jakobs Gud. Därför att i dem finns det makt, medans samma styrka inte är att finna i det jag säger angående något som Härskaren Jahve Gud talat. Vad jag låter framföra kommer dock från ett uppriktigt hjärta och med genuint goda avsikter.

Något att vara stolt över

2008-12-31T13:54:00.010+01:00

Det var vad jag hörde en tjej svara när hon tillfrågades varför hon ville läsa till ett jobb med hög status, och det betecknar hyggligt väl vad många tråkigt nog anser vara vägen till självhävdelse. Själv är jag en motståndare till den sortens tankegångar: min stolhet har jag i Herren. Han är den som upphöjer eller förnedrar, som leder var och ens steg till att utföra vad de beslutats till enligt vilka avsikter som finns för personens uppgift.
Personligen tillhör jag inte den sorten som tränger sig fram till det som alla andra vill ha, som jagar och knuffas för att nå något som blivit framställt som medlet till framgång. Utan det är som Jesus sa när han märkte hur somliga försökte få de främsta platserna: "När du är bjuden på bröllop, slå dig då inte ner överst vid bordet. Kanske någon av de andra gästerna är mer ansedd än du och värden kommer och säger: Ge honom din plats. Då får du skämmas när du måste flytta dig längst ner. Nej, när du är bjuden, gå då genast och ta den nedersta platsen, så att värden säger till dig när han kommer: Käre vän, flytta dig längre upp. Då blir du hedrad inför alla dina medgäster. Den som upphöjer sig ska bli förödmjukad, och den som ödmjukar sig ska bli upphöjd."
Därför att det här är en liknelse som jag ypperligt väl tycker illustrerar hur man bör föra sig i tillställningar av olika slag; att man istället för att skynda till det som verkar vara det mest ärofyllda och därigenom menar sig vara värd det, tvärtom ödmjukar sig och självmant tar något sämre. Då visar man en klarsynthet tillhörande någon värdig att tilldelas det mest hedervärda, när han som bestämmer platserna själv visar vilka som hör var till. Det är nämligen inte på det sättet att de mest eftersökta placeringarna i samhället nödvändigtvis tillhör dem som sitter där, likaväl som det heller inte är så att de minst eftersträvade egentligen tillhör alla de som är att finna där. Men var och en måste även i nuvarande ordning utföra sin uppgift: den som för en kort stund blivit given ett högt säte, precis som den som för en lika liten tidsperiod blivit given ett ringa säte. Därför att även detta tjänar ett syfte, som är att vissa ofrånkomliga saker ska kunna förverkligas, samt för att det sedan i allas åsyn ska bli uppenbart vilka som handlat klokt och inte. Det här är ett av sätten det kommer göras känt på.
Studier och undervisning i annat än det som rör den sanna kunskapen kan förvisso vara en sak som är till nytta, i alla fall för de som vet vad som har ett fastställt slut och kan förhålla sig till sådan vetskap på ett sunt sätt. Men för den dåraktige blir det inte till annat än ännu ett sätt att blåsa upp sig på, varför detta med studier tråkigt nog blivit en grej som friskt utnyttjas till det ändamålet. De finner sin stolthet, sin betydelse, sitt medel till framgång, i en sak som erbjuder en kvick väg till mindre insiktsfulla personers aktning. Dessa ser upp till de högutbildade, för att de lever med föreställningen att de utfört något vördnadsfullt, något som bara "smarta" personer skulle kunna göra. Eller så ser man på dessa med ogina ögon på grund av egen avundsjuka, som bottnar i att man själv inte åstadkommit detta eftertraktade, som världen de känner framställt det som. Eller så gör man som jag valt att göra; att stillsamt le åt det, med kännedomen om vad jag just sagt.
Jag tycker det är oändligt mycket tuffare och mer aktningsvärt att vara slipad och smart utan att ha läst sig till det, eller i alla fall att själv ha läst sig till det - inte att någon annan har pekat ut vad att läsa och undervisat dig i hur du ska förhålla dig till det. Måste du ha någon till att visa dig vad du lika gärna kan finna själv, då kan du inte vara särskilt klipsk ändå. Jesus blev berömd just för att vara någon med omåttligt stor vishet utan att för den sakens skull tillhöra de skriftlärda - "Hur kan han som inte studerat vara så lärd?", frågade de sig. Till vilket Jesus svarade: "Min lära är inte min, utan hans som har sänt mig. Om någon vill göra hans vilja ska han förstå om min lära är från Gud eller om jag talar av mig själv. Den som talar av sig själv söker sin egen ära. Men den som söker hans ära som har sänt honom, han talar sanning, och det finns ingen orättfärdighet hos honom."
Personer med sann kunskap är sällan att finna på de platser man kanske först skulle vända sig, utan snarare på de ställen där man sist skulle leta. Gud har ordnat det så, för att göra den här världens vägar om intet och förhärliga de ringa. Om vi kollar på alla stora ledare genom tiderna, de män som Gud utvalt till att leda hans flock, så har ingen av dem funnits på de självklara sätena, utan på håll där ingen annan letar förutom han som ser till hjärtat. Det viktiga är nämligen hjärtats inställning; att det är i överensstämmelse med Guds vilja och har de egenskaper som är avgörande för ett gott ledarskap. Och dessa hjärtan tillhör ödmjuka personer, varför dessa människor också är att hitta på ödmjuka platser.

Ormen från urtiden

2008-12-29T16:13:00.009+01:00

Som ni kanske noterat ger jag inte ormen från urtiden mycket utrymme i min tanke-verksamhet, och det är därför att han egentligen inte är ett sk~t att bry sig om. Det finns inget han kan göra mot den Högstes vilja; av egen styrka förmår han inte ens fälla ett löv. Han är ett av Herrens vredes verktyg, det är allt han är. Den onde är för olyckans dag, som skriften säger.
Jag är inte den sortens kristen som pekar på Satan varje gång jag inte kan förklara något, vilket många andra har en benägenhet att göra. Nej, i mina tankar kommer allt från Herren: både gott och ont - vem han sedan verkställer sin vilja genom, det är en annan sak.
Genom att någon ger djävulen myndighet och säger att han av egen styrka kan göra det ena eller det andra, innebär det att den personen berövar Härskaren makt och ära, därför att han är den från vilken all auktoritet kommer. Och därför säger jag att det är han som gett Satan makten och möjligheten att kunna utföra vad som utförs genom honom (Uppenbarelseboken 13:5).
Djävulen är på alla sätt underordnad Jahve, verksam med hans hans tillåtelse. Låt ingen säga något annat.
Läser man vad Gud säger i förbundsvillkoren och profetböckerna, framgår det tydligt från vem saker kommer, och Satan nämns knappt, varför jag tycker vi borde nämna honom lika lite. Ge honom ingen plats i dina tankar, och han tar inte heller någon.
Vad det sedan gäller det Jesus säger om djävulen i NT, tror jag det är för upplysningens skull, för att vi ska veta vem fienden är, inte för att vi ska tro att han är något eller att han är värd att frukta, därför att Jesus säger att vi bara ska frukta Herren (Matteus 10:28) - han är den ende som kan döda någon mer än en gång.

Det finns två dödar: den första är när man lämnar jordelivet för att vila i väntan på att Gud ska döma levande och döda, och den andra är sjön som brinner av eld och svavel. Den första döden kan komma genom vem eller vad som än ges lov att släcka ett en persons liv, medans den andra döden är något Herren råder över ensam. Och den gäller inte heller alla, utan bara de som från tidens början inte har sina namn skrivna i förteckningen över dem som ska leva.
När Herren använt Satan till de ändamål han skapades för, då är det slut med honom. Därför att innan riket kommer och Herren härskar från Sion, ska djävulen bindas för tusen år och kastas ner i avgrunden. Efter det, när tusen år har gått, och de som får vara med i den första uppståndelsen - saliga och heliga är dem - varit Guds och Kristi präster och kungar med honom, ska Satan släppas lös för en kort tid. Då ska han tillsammans med ett uppbåd av folk, Gog och Magog, gå till angrepp mot de heligas läger och den älskade staden. Och om detta har profeten Hesekiel rapporterat vad Herren talat: "Den dag då Gog beträder Israels mark ska min vrede väckas, säger Jahve Gud. Med harm och lidelse och i brinnande vrede svär jag att en väldig jordbävning den dagen ska drabba Israels land. De ska darra inför mig, havets fiskar och himlens fåglar, de vilda djuren och markens alla kräldjur och alla människor på jorden. Bergen ska rasa och klipporna falla, och alla murar ska jämnas med marken. På alla mina berg ska jag mana fram svärdet mot Gog, säger Jahve Gud. De ska gripa till svärd mot varandra. Jag ska straffa honom med pest och blod. Slagregn, hagel och brinnade svavel ska jag vräka ner över honom och hans trupper och de många folken vid hans sida. Så ska jag visa min makt och min helighet och ge mig till känna inför många folk. Då ska de inse att jag är Jahve."

Och efter denna väldiga slutstrid, som inte ska likställas med Harmagedon, vilken då kommer att vara en tidigare händelse, kommer Satan att kastas i samma sjö av eld och svavel som odjuret och den falske profeten redan slängts i, och de ska alla plågas dag och natt i evigheters evighet.

Julen är inställd

2008-12-24T17:15:00.005+01:00

Egentligen borde det redan vara tillräckligt uppenbart: med vilken mödosamhet man än söker bland de heliga texterna, kommer man aldrig finna något som kan användas som skäl till att fira jul. Det finns ingen som helst ursäkt till det att hitta i vad skriften säger, utan rakt motsatt gör den gällande att den sortens bruk (hedniska sedvänjor) är i strid med allt vad rättfärdighet och sann dyrkan heter.

Julfirandets riktiga rötter är en tilltrasslad härva jag inte tänker ge mig in på att försöka reda ut här och nu, vilket inte heller ska behöva vara nödvändigt för att påvisa varför man som kristen inte ska vara delaktig sörjan. Kort sagt kan det nämnas att julen, inom kristen tradition, uppkom då katolikens Rom ville förena firandet av deras solgud med Jesu födelse. Detta eftersom den urspungliga festen var så populär att den inte ville överges, samt för att det var ett smidigt sätt att befästa kristendomen i den delen av världen på. Man överförde därför helt enkelt dessa avskyvärda skick till att istället få en kristen innebörd, för att på så vis ostört kunna fortsätta med sin avgudakultur i ett nytt sammanhang.

Men riktiga kristna, som har Guds ord (lagen) till grund för sin uppfattning och inte Roms anvisningar, vet bättre än att medverka i ett bedrägeri av den här vämjeliga arten. Därför att dels så föddes inte Kristus vid den här tiden på året, vilket framgår av berättelsen med de vise männen som besökte honom vid hans ankomst, och dels gav han inte ens några befallningar om att fira hans födelsedag. De första kristna gjorde inte heller detta, lika litet som hans följare i den här tiden ska göra det - särskilt inte då riten i själva verket har en okristen betydelse. Och det finns otaliga exempel på vad Herren talat angående sådana, till och med fler än vad som borde vara erforderligt för att kunna förstå precis hur strängt det är förbjudet.

Av de här orsakernas skull firar jag därför inte jul; jag pyntar inte med granar, tomtar, troll eller annat som även det har en dold hednisk mening. Att göra det hade varit den mest extrema av motsatser till vad ett fromt och kristet leverne inbegriper. Och min allra starkaste avrådan för det här bruket går ut till var och en som vill upprätthålla en sannfärdig och renhjärtad medvetenhet som är förenlig med det rättrådiga budskapet.